Per Eriksson Liukoinen

Blev högst 59 år.

Äktenskap med Karin Nilsdotter (1764 - 1825)

Noteringar

Barn:
Stina Persdotter 1786-08-01
Kerstin 1788
Marit 1790
Karin Persdotter 1792
Ingeborg 1794
Jan Persson 1796
Maria 1801
Annika 1805-09-21
--
Den första uppgiften om finska kolonisatörer vid Norra Lekvattnet
gäller ett försök till bosättning vid mitten av 1630-talet. I ett brev från
kammarkollegiet av den 19 juni 1635 till landshövdingen Gustaf Leijonhufvud
rekommenderas denne att företaga en rannsakning med anledning
av en ansökan från brevvisaren Mats Larsson att få upptaga ett
torpställe vid Lekvattnet i Fryksdalen i en öde skog på allmänningen
halvannan mil från nästa bolby.
Av ärendets fortsatta behandling på tinget och marginalanteckning i domboken
framgår, att det gäller Norra Lekvattnet på hemmanet Stensgårds skog och att
brevvisaren är en finne Mats Larsson av — som senare kan fastställas — släkten Liukoinen
(även skrivet Liukkoinen).
Hans ansökan kommer upp på häradstinget den 29 februari följande år, varvid nämnden
vittnar, att torpet icke skulle komma att ligga på någon allmänning utan i stället bli bolbyn
Stensgård till stort men.
Detta utslag innebär, att finnens ansökan avslagits, vilket
landshövdingen konfirmerade med anteckningen, att bolbyn skulle »eij
kunna blifua behollen, så framt der torpstelle optages». Efter detta
besked lämnar Mats Larsson Lekvattnet och slår sig ned i Nås i Dalarna.73

Året därpå begär en annan finne vid namn Anders Simonsson
(Luojainen) att få upptaga torp på samma plats. I skrivelse av den 13 juni
1637 till landshövdingen meddelar fogden och länsmannen, att den senare
och några av nämnden rannsakat platsen för torpstället och finnens
begäran samt funnit, att »effter som finnarna bruka, kan deer bliffwa
hemman aff», samt anger det vara beläget tre mil från bolbyn, dock att
Stensgård av urminnes där haft fiske och skogsgiller på denna sin närmaste
skog.
Av dessa upplysningar synes i själva verket framgå, att Anders Simonssons begäran
torde ha kunnat beviljas. Han utnyttjar emellertid inte denna möjlighet. Vid besök hos
landshövding Leijonhufvud — som det vill synas — i december samma år får han
nämligen av denne s. k. jaktpass, daterat den 5 december 1637, med
uppdrag att under tre år vara kronoskytt i Värmland. Han bosätter sig då
hos brodern Göran Simonsson i Slobyn i Mangskog och flyttar 1658 till
Mörtnäs i Karlanda, där ättlingar efter honom besuttit hans gård fram till
våra dagar.

Till Norra Lekvattnet kommer i stället en annan finne och börjar röja
mark för bosättning. Detta sker dock först i början av 1640-talet, då en
broder till den många år tidigare uppträdande Mats Larsson, nämligen
Per Larsson Liukoinen, slår sig ned där. Denne blir dock redan år 1644
ihjälslagen hemma i sitt pörte av en norsk strövkår, som under det
pågående kriget, den s. k Hannibalsfejden 1643-45, trängt in ett stycke
över gränsen. Efter hans död står änkan följande år i tiondelängden, men
sedan hon gift om sig med finnen Pål Pålsson uppträder denne i fortsättningen
i olika längder från år 1646 till och med 1653. Under tiden synes
stridigheter ha uppstått mellan Pers söner (Mats, Samuel och Erik) och
styvfadern om innehavet av Norra Lekvattnet, som enligt jordeböckerna
1649 och 1650 angives vara upptaget 1644 och 1650 uppföres som 1/4
hemman. Enligt uppgifter vid tinget den 9-11/7 1660 skall Pers söner ha
kallat hem farbrodern Mats Larsson från Nås för att övertaga och köpa
torpet, vilket även skett till ett pris av 40 riksdaler, enligt tingsprotokollet
för ett nybygge »allenast påbegynt och lijthett tillbrukat». Av protokollet
framgår även, att Mats Larsson fått fasta på sitt köp vid tinget,
dels enligt regeln att »kiöp bör gå fram och icke tillbaka» och dels
eftersom det enligt lag var uppbudet och lagståndet, vilket skett åren
1658-59. Han tar alltså hand om hemmanet, och Pål Pålsson gör samtidigt
slutligt upp med styvbarnen om hos honom innestående fädernearv.
Mats Larsson Liukoinen synes alltså icke — som av tingsprotokollet 1660
vill framgå — ha återvänt till Lekvattnet strax efter broderns död utan
senast omkring år 1653 Var han tillbragt den långa tiden från 1636 till
denna tidpunkt är oklart, troligen dock i Nås, där han emellertid ej
kunnat återfinnas. Felaktigt är däremot med säkerhet ett förslag att han
upptagit Ulvsjön i Östmark och en lång tid vistats där.

I Norra Lekvattnet träffas han emellertid i fortsättningen i längderna från
och med år 1653 till något år före slutet av 1660-talet, då han förmodligen
avlider och efterträdes av sönerna Mats och Erik Matsson Liukoinen.
Med Mats Larssons köp av Norra Lekvattnet och hans söners fortsatta
innehav av hemmanet betryggas framdeles släktens dominerande ställning
i dess historia.

Ett visst undantag synes släkten Orainen utgöra, eftersom den som befryndad
med släkten Liukoinen tillhör Norra Lekvattnet en längre tid. Den har också behållits
i minnet till följd av ett mord på tvenne bröder inom släkten.
Händelsen ifråga tilldrog sig julaftonen 1676 hos Mats Matsson Liukoinen i Norra Lekvattnet,
då Erik Sigfridsson Hämäläinen från Vittjärn dräpte bröderna Per och Jöns
Orainen. Dråparen rymde omedelbart efter dådet till Norge, där han
sedermera år 1686 är bosatt i Fensjön i Grue prästgäll.75
Vid samma tid som Per Larsson Liukoinen röjer mark och bosätter sig
i Norra Lekvattnet, blir även ett par andra finnhemman upptagna på
skogarna i Lekvattnet. I söder nära gränsen mot Gräsmark röjer en finne
Sigfrid Pedersson med okänt släktnamn ett torp vid Bredsjön, enligt
jordeboken 1649 upptaget 1644 och efter frihetsårens utgång år 1650
uppfört som 1/4 skattehemman. Detta sistnämnda sker dock inte under
hans vistelse på torpet, som inte blir långvarig.
Sedan han år 1648 mördat grannen söder om sockengränsen,

www.sprakochfolkminnen.se/download/18.5850f85e15732ead0b3594/1474126385192/Svenska+landsm%C3%A5l+och+Svenskt+folkliv_1988_bilaga.pdf

Personhistoria

Källor