Gabriel García Márquez

Gabriel García Márquez föddes 1928 i Aracataca, en liten by vid Colombias atlantkust, där han växte upp hos sina morföräldrar. Hans barndomsår kom att ligga till grund för en stor del av hans författarskap och G. har själv hävdat att det intressantaste i hans liv inträffade innan han fyllt åtta år. År 1947 började han sina universitetsstudier i juridik och statskunskap och samma år publicerade dagstidningen El Espectador hans första berättelse; La tercera recignción. Han avbröt som ung sina juriststudier för att bli reporter och författare, och arbetade sedan bl.a. som korrespondent i Paris, Rom och New York. Han var under en tid också bosatt och verksam som journalist i Mexico. 1948 flyttade han till Cartagena, där han arbetade som jornalist på dagstidningen El Universal. Han har därefter medarbetat i oräkneliga tidningar och tidskrifter i Amerika och Europa. Hans första roman, La hojarasca (Virvlande löv), gavs ut 1955, och i denna och de följande böckerna; Den onda timmen (1962), Översten får inga brev (1961) och novellsamlingen Mamá Grandes begravning (1962) börjar man skönja konturerna av den fantastiska byn Macondo. 1967 utkom Hundra år av ensamhet, en roman som omedelbart blev mycket uppskattad av såväl kritiker som publik och som befäste García Márquez ställning som en av de stora författarna i vår tid. Den kom att, under ett kvarts sekel, säljas i mer än 30 milj. exemplar och låg till grund för G:s nobelpris i litteratur 1982. G. har på senare år även arbetat med film och ett resultat av detta intresse är repotageboken Miguel Littíns hemliga liv i Chile (1986). I sin senaste bok, Rapport om en kidnappning (1997), skildrar Márquez våldets och korruptinens Colombia i ett skakande dokumentärt repotage. Hundra år av ensamhet " Många år senare, inför exekutionsplutonen, skulle överste Aureliano Buendía påminna sig den avlägsna eftermiddag då hans far tog honom med för att visa honom isen. Macondo var då en by på tjugo hus av lera och vildbambu byggda på stranden av en flod med genomskinligt vatten som störtade ned genom en bädd av blankspolade stenar, vita och enorma som förhistoriska ägg. Världen var så ny att många saker ännu saknade namn och för att nämna dem måste man peka på den med fingret. Varje år i mars månad reste en zigenarfamilj i trasor sitt tält invid byn för att med ett hiskeligt larm av visselpipor och pukor förkunna de senaste uppfinningarna. Först kom de med magneten. En korpulent zigenare med yvigt skägg och sparvhänder som presenterade sig under namnet Melquíades höll inför allmänheten en skakande uppvisning av vad han kallade de macedoniska alkemisternas åttonde underverk. Han gick från hus till hus och släpade med sig två metalltackor och alla häpnade äver hur grytor, kastruller, hovtänger och kolpannor föll från sina platser och hur träet knakade när spikar och skruvar gjorde förtvivlade försök att komma loss. Det hände till och med att saker som man hade tappat bort för mycket längesen dök upp igen just där man förgäves hade sökt dem och släpade sig i vild oordning efter Melquíades' magiska järntackor. "Varje sak har sitt eget liv", förkunnade zigenaren med djup övertygelse, "det gäller bara att väcka deras själ." José Arcadio Buendía, som med .........."